Nu var det en månad sen jag satt på Milano sist. Minns inte ens när det var så länge sen jag red på honom senast. Hästen i mitt liv. Jag saknar så att få bäras runt av honom, att få träna på svåra grejer, sammarbeta, tänja på gränserna och dansa fram tillsammans. Det kommer bli långa månader tills jag får sitta på honom igen och det känns oerhört tråkigt. Han är den absolut roligaste hästen som man kan rida. Utan tvekan.
Men det känns såklart jättebra att vi ska få ordning på allt, så att vi kan dansa fram på riktigt sen. Men mars 2016 känns väldigt långt bort just nu. Det skulle ju ha varit Milanos år även detta år!