Att ha en häst på sjukhage/box är inte alls kul faktiskt. På något sätt lättare när han gick på sommarbete och jag slapp se honom vareviga stund. Man ser hur varje muskel förtvinar, glansen i pälsen har försvunnit och man känner sig som den sämsta hästägaren någonsin. Det dåliga samvetet äter upp en inifrån. Man blir arg lätt och frustrerad.
Idag somnar vi som ovänner. Så är det ibland. Men det är bara för att man känner sig ledsen. Försöker göra livet roligt. Men ingenting duger. För det spelar ingen roll vad man gör, det är ändå inte nog.
Nu är det nästan två månader jag satt på honom senast. Och det finns inget jag önskar mer än att spola fram tiden. Så att allt kan få bli bra, att det kan få vara vi mot världen igen. Jag längtar ihjäl mig. På onsdag kommer domen. På ett sätt vill jag veta, men ändå inte. Jag försöker hålla modet uppe och önskar mig ett fint besked. Jag är inte redo att släppa min dröm än!
